Frågor & Svar

Ett mått på vätekarbonatkoncentrationen. Låg alkalinitet innebär att vattnet är känsligt för försurande ämnen - pH-justering är mer komplicerad. Korrosionen på järn blir mindre, men samtidigt högre på koppar. Hög alakalinitet hänger ofta samman med kalkberggrund.

Alkalinitet är ett mått på vattnets förmåga att tåla tillskott av oxoniumjoner utan att reagera med en pH-sänkning, dvs. ett mått på vattnets buffertkapacitet. Man kan genom att mäta alkalinitet bestämma hur känsligt vattnet är för försurning och det ger ett bättre mått på föroreningsgraden än vad pH-undersökningar gör. Alkalinitet är vattnets förmåga att stå emot försurning (dvs. lågt pH). Har vattnet en bra alkalinitet ger det en bra förutsättning för stabilt vatten, dvs. att vattnets pH håller sig på en jämn nivå runt pH 7,2. En idelisk alkalintet är 80-120 ppm.

Avsaltning med omvänd osmos är en tryckbaserad princip. Förorenat saltvatten pumpas in i ett membran under tryck. Där rent vatten separeras ifrån saltvatten. Ur membranet erhålls därför två olika flöden ett ren vatten flöde och ett saltförorenat vattenflöde som returneras tillbaka till havet. Renvattnet samlas i en behållare. Salthalten och önskad kapacitet avgör valet av tryck. I Östersjöns bräckta vatten räcker det med ett tryck på 12-16 bar.

På Västkusten är det inte ovanligt med tryck på 55-60 bar. Pga tryckskillnaden används olika typer av högtryckspumpar. På anläggningar i Östersjön räcker det med  tystgående och mindre enegikrävande centrifugalpumpar. Medan på Västkusten tvingas man använda mer energikrävande och bullriga kolvpumpar. Vilka även kräver mer underhåll.

COD-Mn är ett mått på vattnets innehåll av organiska ämnen. Vanligen kommer dessa från humusämnen i marken och är vanliga i ytvattentäker och grusfilterbrunnar. Innebär normalt ingen hälsorisk, men ger i höga halter brungul otrevlig färg åt vattnet och kan i vissa fall orsaka smak- och luktförändringar.

Den genomsnittliga användningen av vatten per person och dygn i ett hushåll är cirka 180 liter, som fördelas så här: 10 liter för dryck och mat, 35 liter för WC-spolning, 35 liter för disk, 25 liter för tvätt, 65 liter för personlig hygien och 10 liter per person och dygn för övrig användning.

Vi dricker inte mycket av allt vatten som kommer från vattenverket. Måste ändå allt vatten vara lika rent? Även det vatten som vi duschar i måste vara rent för att inte orsaka infektioner. Dessutom måste det vatten som används för klädtvätt vara rent för att inte ge fläckar.

Produktion och distribution av dricksvatten förbrukar mycket lite resurser. Ett mått på detta är att bara en tiondel av kostnaden är rörlig. Resten är fasta kostnader som inte påverkas av hur mycket vatten som produceras.

Den stora kostnaden ligger i transporten från vattenverket till konsumenten. Dubbla ledningar i gatan för olika kvaliteter skulle därför öka kostnaden eftersom det är där vårt gemensamma kapital är nedgrävt. Vägtransporter är inte ett ekonomiskt eller miljömässigt alternativ för dricksvatten.

För paketerat vatten är priset tusen gånger högre. Ett annat mått är att den mängd energi som går åt för att ständigt hålla en 60 W glödlampa tänd räcker för att producera och leverera dricksvatten till fem familjer. Vatten i sig är inte någon bristvara i Sverige. Om man inte förorenar det på ett sådant sätt att kretsloppet störs kan man med gott samvete använda dricksvatten till annat än att dricka.

Korta fakta om dricksvatten i Sverige (1997): Drygt 2000 allmänna vattenverk försörjer ca 9 miljoner människor, Total årsproduktion, cirka 1 kubikkilometer (1 miljard kubikmeter), vilket motsvarar cirka 1650 st vattenfyllda Globen, Specifik förbrukning, cirka 330 liter per person och dygn, varav cirka 200 i hushållet, Total längd i det allmänna vattenledningsnätet, cirka 67 000 km (nästan 2 varv runt ekvatorn)

Vanliga material i det allmänna vattenledningsnätet är segjärn, stål och plast. I vattenledningar i fastigheter förekommer koppar, plast och stål.

Ett grundämne som ibland förekommer naturligt i beggrunden. I djupborrade brunnar där vulkaniska bergarter finns innehåller ibland vattnet lösta fluorföreningar. I halter över 0,8 mg/l anses dessa ge visst kariesskydd. I höga halter finns risk för tandemaljfläckar.

Dessa båda parametrar bedöms enligt ett standardförfarande. Ett godtagbart vatten har varken lukt eller smak.

Grundvattnet härstammar från regnvattnet som sipprat ner från ytan i många många år. Vattnet innehåller salter, mineraler och spårämnen som kommer från de jordlager det passerar på vägen. grundvattnet kan därför - allt utifrån var det finns - innehålla många olika element som är unika för just det området. Vattnet kan också innehålla förorenade ämnen som tex tungmetaller som sipprar ner från ytan.

Den stora skillnaden mellan havsvatten och annat vatten är saltinnehållet. Saltet i havsvattnet härstammar från jordmassorna, där det genom miljoner år har sköljts ut ur berggrunden. Salt havsvatten som stängts inne, som tex i döda havet, har mycket hög salthalt eftersom det inte har blandats med annat havsvatten. Havsvatten innehåller också andra mineraler och spårämnen tex kalium och magnesium. Se även salthalt.

Ett mått på vattnets innehåll av kalcium och magnesium. Mäts vanligen i tyska hårdhetsgrader °dH.

Inlandsis eller isberg, vilket är ismassor som har brutits loss från inlandsisens glaciärer, innehåller något av det renaste vattnet som finns. Isen har bildats från avdunstat havs- eller sötvatten, vilket har tagit en tur upp i atmosfären och nästan blivit steril. dessutom är isen gammal -den har bildats tusentals år innan jordklotet blev industraliserat och därmed innehåller den knappast några föroreningar alls. Men det finns ett problem - isen innehåller alldeles för få av de viktiga salterna.

Vanligt förekommande i marken, framför allt i områden med sura grundvatten. Innebär knappast någon hälsorisk, men ger vattnet otrevlig färg och smak. Kan i höga halter ge fläckar och avlagringar på tvätt och sanitetsporslin.

Kloridhalter över 100 mg/l kan påskynda korrosionsangrepp. Halter över 300 mg/l kan ge smakförändringar. Höga kloridhalter förekommer vid inläckage av saltvatten.

Förhöjda halter kan förekomma beroende på utlösning ur ledningar. Kopparhalten bör inte överstiga 0,20 mg/l. Koppar kan orsaka gröna utfällningar i sanitetsporslin och ibland grönfärgning av hår. Kopparhalter över 2,0 mg/l kan ha hälsovådliga effekter.

För att undvika koppar är det viktigt att spola ur vattnet som varit stillastående i ledningar längre tid.

Källvattnen är som utgångspunkt grundvatten som pumpats upp till ytan. I sällsynta fall kan vattnet tappas från en källa som har sitt utlopp på ytan. De särskilda jordlagren på just det stället tillför vattnet en rad ämnen som ger det sin speciella smak och kanske även egenskaper som kan användas i medicinska eller omvårdande behandlingar. Några av ämneena är dock också hälsovådliga och måste då avlägsnas innan vattnet tappas upp på tex flaska.

Förekommer ofta tillsammans med järn. Ger svarta och grå avlagringar. Inga kända hälsorisker, men orsakar tekniska problem och ger i höga halter kraftig mörk färg åt vattnet.

Anses komma från gödsling av åkermark. Anses av vissa forskare kunna ombildas till nitrit i magsäcken och i denna form innebära viss risk för att blodets syreupptagningsförmåga försämras. Som en säkerhetsåtgärd anges därför att vatten med halter överstigande 10 mg/l inte bör ges till barn under ett år.

Bildas i vissa fall av bakterier och kan ibland förekomma i låga halter i vattentäkter. Anses innebära risk för försämrad syreupptagningsförmåga hos blodet och acceptabla halter är därför satta mycket lågt.

Osmos är ett fysikaliskt och kemiskt fenomen som uppstår i ett membran med vätskelösning på båda sidor om membranet. Om membranet är genomträngligt för vätskan men inte för de salter som finns i vätskan, så kommer vätskan att strömma genom membranet till dess att osmotisk jämvikt uppstått.

Osmos är egenskapen hos vätskor och lösta ämnen att de tränger igenom tunna hinnor av oorganiskt eller organiskt material. I naturen förekommer många så kallade semipermeabla membran, det vill säga sådana skiljeväggar som släpper igenom en del av en blandning, men inte andra delar. Så släpper till exempel den levande cellens vägg igenom vatten ur en omgivande lösning, men inte koksalt som är upplöst i vattnet. Inte heller släpper det ut de i cellvätskan lösta salterna, syrorna eller proteinerna. Man kan experimentera med osmos genom att hälla vätskan eller lösningen i ett kärl, som tillslutes med den hinna (membran) som skall undersökas.

Kärlet vändes så att vätskan täcker hinnans ena yta och förs ned i en annan vätska, så att denna berör hinnans andra yta. Om den yttre vätskan eller ett ämne som är löst i det tränger in i kärlet, så kallas det endosmos. Om ämne som är löst i vätskan vandrar ut ur kärlet, genom hinnan, kallas det exosmos.

pH i ett dricksvatten ska vara mellan 7,5 och 9,0. För lågt pH kan innebära korrosionsproblem på ledningar både i fastigheter och ledningsnätet i gatan. För högt pH kan innebära fara vid förtäring, och därför finns ett system på de vattenverk där pH-värdet höjs med dubbel pH-mätning och larm på högsta prioritet. Där justering förekommer brukar normal nivå vara mellan 7,8 pch 8,0 ut från vattenverket.

Pyrogen betyder feberframkallande. I medicinska sammanhang används begreppet endotoxin, och det gäller oftast bakteriellt endotoxin. Det är ett giftigt ämne som bärs av bakterien och som utsöndras när bakterien bryts ned. Endotoxin kan alltså inte föröka sig, men där det finns bakterier finns det endotoxiner, därför att bakteriellt endotoxin består av avsöndringar från bakteriers cellväggar, som har giftverkan när de kommer in i blodomlopp eller ryggmärgsvätska. Skulle injektionsvatten som injiceras i ryggmärgsvätska innehålla pyrogener finns stor risk för att patienten drabbas av feber, chock eller till och med avlider. Man kan också utsättas för endotoxiner när tarmbakterier kommer in i cirkulationssystemet på grund av en sårskada eller av att slemhinnorna är ur funktion.

Genom inandning kan man få i sig luftburna endotoxiner. Man vet att känsligheten för endotoxiner ökar starkt om man utsätts för vissa miljögifter, t.ex bly. Ett par exempel på endotoxinframkallade sjukdomstillstånd är tyfoidfeber från samonella typhosa och magsår från helicobacter pylori. I kemiska termer är ett endotoxin en lipo-polysackarid, vilket betyder att det är uppbyggt av fett och socker.

Förekomsten av endotoxiner i en vätska mäts i IU per milliliter och fastställs med limulus-test. Utifrån förekomsten av endotoxiner kan man i viss mån härleda mängden bakterier i vätskan. Vattenrening Problemet ur vattenreningssynpunkt är att även om man dödar alla bakterier genom desinfektion med till exempel klor så har man därmed inte avlägsnat pyrogenerna. Att kunna avskilja pyrogener är av särskild betydelse när man framställer farmaceutiskt vatten för injektion. Även för andra verksamheter som kräver högrent vatten är det viktigt att effektivt kunna avskilja pyrogener.

Ett exempel är halvledarindustrin som idag kanske har de högsta renhetskraven av alla när det gäller det sköljvatten som används vid tillverkningen av mikrochips. Metoder Alla förekommande vattenreningstekniker tar i viss mån bort endotoxiner, men ingen teknik – utom membrandestillation – klarar det ensam i ett steg, utan omfattande förbehandling av vattnet. Destillering fungerar, men pyrogener kan följa med vattenångan genom processen. Omvänd osmos (RO) fungerar också, men risken för imperfektioner i membranen och för bakterieväxt i utrustningen gör att man rekommenderar tvåstegs RO. Även med ett bra råvatten krävs rening i flera steg för att man ska uppnå ett helt endotoxinfritt vatten. Således kan man kombinera jonbyte, RO eller ultrafiltrering, och destillation. Eller man kan behandla avjoniserat vatten med UV-ljus i kombination med ozon och/eller väteperoxid.

Halter över 1000 Bq/l är otjänligt. Risk finns för hälsoeffekter. Vattnet bör inte användas till dryck eller livsmedelshantering. Störst risk för hälsoeffekter finns vid inandning av radonhaltig luft, t.ex. vid duschning. Radon från vatten kan tillsammans med radon från mark och byggnadsmaterial ge höga halter i bostadsluften. I en enskild fastighet kan halten minskas genom kraftig luftning i radonavskiljare eller med andra metoder. För att undvika höjningar av radonhalten inomhus måste avgående gas ledas bort från bostaden.

Regn innehåller varken salt eller mineraler, men på sin färd ner genom atmosfären mättas regn med syre och kvävepartiklar. Därtill kommer ev föroreningar från luften i form av rök och bensinångor. När regnvattnet träffar jorden kommer organiska ämnen som håller på att ruttna och bildar CO2 att göra vattnet surt och medföra att vattnet upptar salt och mineraler. En regndroppe som faller i ett öppet landskap kan ta 90år på sig att nå ner till grundvattennivån mellan 20 och 200 meter ner.

Salthalten klassificerar vattentypen. Sötvatten räknas som salthalt mindre än 5 promille Brackvatten 0,5-30 promille Saltvatten 30-40 promille.

Vattnets innehåll av salter uttryckt som psu (praktisk salthaltsenhet) eller promille (tusendelar). Vattnet i hav, sjöar och vattendrag innehåller salter, främst natriumklorid (koksalt, NaCl) men också mindre mängder svavel, magnesium, kalcium, kalium samt spårämnen (metaller). Ju mera salt ett vatten innehåller desto saltare eller mera marint är vattnet.

Salthalten (saliniteten) mäts som psu (practical salinity unit) eller som promille (tusendelar). Oceanerna har i genomsnitt en salthalt på 35 psu, varierande mellan 33 och 38 psu beroende på tillrinning och avdunstning. Detta betyder att en kubikmeter havsvatten innehåller cirka 35 kilo salter, främst natriumklorid. I vissa delar av oceanerna är salthalten så hög som 41 psu. Vatten med en salthalt under 30 psu karaktäriseras som bräckt brackvatten. Havsvattnet blir bräckt när det späds ut med stora mängder färskvatten via floder eller nederbörd. Salthalten i färskvatten är låg under 1-2 psu. Östersjön är världens näst största brackvattenshav. Bara Svarta havet är större. Brackvattenförhållanden finner man också i estuarier (flodmynningsområden)där salt havsvatten blandas med färskvatten från floderna.

Urhavets ursprungliga salthalt av 1% har under 4 miljarder år bara stigit till 3,5%, vilket visar hur stort havet är. Normal salthalt är 35 g löst salt per liter = 35 promille (3,5%) Norra Atlantens högsta salthalt är 37,9 promille och överträffas bara av Röda Havet och Persiska viken (40 promille). Atlantens höga salthalt beror på att Atlanden är det havet som har flest tillflöden av jordens största floder: Amazonas, Kongofloden, Mississippi, Parana, och de Europeiska floderna. Hög salthalt ger ypperligt djur- och växtliv vilket medför ett starkt fiske i Atlanten.

Salthalter

Atlanten 35 promille Lofoten 32 promille Nordsjön, Skagerack 30 promille Kattegatt 15-25 promille Östersjön: Öland, Gotland 7 promille Åland 6 promille Bottenviken 1-3 promille

Salter: I havet kan man finna alla stabila grundämnen lösta och dessa ger havet dess salthalt. De vanligaste salterna är: Klor (Cl¯) 55,04% Natrium (Na+) 30,61% Sulfat (SO42-) 7,68% Magnesium (Mg2+) 3,69% Kalcium (Ca2+) 1,16% Kalium (K+) 1,10% Totalt 99.28% Vidare i mindre utsträckning: Bikarbonat (HCO3¯) 0.41% Bromid (Br¯) 0,19% Borsyra (H3BO3) 0,07% Strontium (Sr2+) 0,04% Totalt 99.99% Dessa bildar i kristalint salt: NaCl CaSO4 KBr MgCl2 KSO4 H3BO3 Saltet kommer från kontinenternas vittring och förs ut i havet med floder. Floderna för med sig 2,5 miljarder ton lösta ämnen ut i havet varje år. 96% av salterna stannar i havet, 4% sprids med vågor, bränningar och vind upp på land.

Sammanlagda saltmänden i havet skulle kunna täcka jordens landyta med 120 m tjockt täcke = 50 000 biljoner ton salt. En del av de mer sällsynta ämnena anrikas i havets organismer. Jod upptäcktes i alger 14 år innan man fann det löst i havsvattnet. Andra ämnen man först hittat anrikat i organismer är kobolt, bly, nickel, silver och zink. Dessa utgör ofta mikronäringsämnen för organismerna.

I havsvattnet finns 1,5 gram guld/100 000 ton vatten och man försökte utvinna guld på 1920-talet. Vidare uppskattar man att det finns: 15 miljoner ton koppar 20 miljoner ton uran 500 miljoner ton silver Dessa utvinnes dock ej. Däremot utvinner man i dag: natrium magnesium (1,3 kg/ton vatten) klor brom På havsbotten samlar man malmklumpar med: mangan nickel kobolt koppar. Saltvatten är svagt basiskt, pH 7,5-8,4.

Sötvatten räknas som salthalt mindre än 5 promille 90% av vårt sötvatten finns i form av inlandsis och glaciärer. Av resterande 10% finns det mesta sötvatten i sjöar, floder och grundvatten. Hela 20% av sjö- och flodvattnet finns i Bajkalsjön.

Ett mått på vattnets grumlighet. Värden över 0,5 ger tjänligt med anmärkning och kan ha dels med råvattnets kvalitet att göra och dels med bristande funktion hos filteranläggningen. I vattenverk med filter mäts turbiditeten även "on-line" och sänder ut larm när detta värde överskrids.

Varför köpa flera olika filter när det räcker med ett s.k. Multifilter?

Nu introduceras en ny vattenrenare för hushåll. Med en filtermassa speciellt framtagen för att åtgärda de vattenproblem som idag finns i många hushåll. Det här både en ekonomisk och god investering för framtiden.

Denna vattenrenare arbetar med modern jonbytarteknik till skillnad från mer traditionella filter. Med hög flödeskapacitet tar den i ett steg bort de föroreningar som ofta finns i ditt dricksvatten såsom järn, mangan, humusämnen och svavelväte. Eliminerar även kalkproblem upptill en viss gräns.

Filtermassan är en artificiell massa gjord av flera olika jonbytartyper och porösa polymer absorbenter med varierande egenskaper. Dessa varierande egenskaper gör att flera olika föroreningar i vattnet kan åtgärdas samtidigt.

Jonbytar tekniken, bygger på att oönskade joner (ämnen med låg elektrisk laddning) byts ut mot joner av en typ som kan accepteras. På ytan av filtermaterialet finns överskott av elektriska laddningar som elektrostatiskt kan binda laddningar av motsatt typ.

Enkelt uttryckt drar filtermassan till sig de föroreningar som finns i vattnet med hjälp av dessa elektriska laddningar. Rengöring och ”återladdning” av filtermassan görs automatiskt och regelbundet med hjälp av en saltlösning. Vid denna process frigörs föroreningarna från filtermassan och spolas ut i avloppet, samtidigt som den elektriska laddningen i filtermassan återställs.

Filtermassans hållbarhet är 8-10 år innan ett utbyte bör ske. Enheten består av en stark och solid PE tank där filtertuben, saltbehållaren och alla kontrollenheter är inbyggda. Filtertuben står under strikt kvalitetskontroll och den inbyggda ventilen säkerställer rätt dosering av saltmängden. Den centrala kontrollenheten har följande funktioner: service, backspolning, regenerering, dränering och snabbspolning.

En människa kan klara sig flera dagar utan mat, men max ett par dygn utan vatten. Vid ett stillasittande arbete bör man dricka drygt 1,2 liter vätska per dag för att hålla kroppens vätskebalans i schack. Är det mycket varmt väder eller om man idrottar hårt behöver man dricka betydligt mer.

Exakt hur mycket beror på intensiteten. Även i riktigt kallt väder är det viktigt att dricka mycket. Kall luft är torr och drar fuktighet från lungorna, vilket gör att man förlorar mycket vätska genom utandningsluften. En vätskeförlust på bara två procent av kroppsvikten kan sänka prestationsförmågan med upp till 20 procent. Att dricka vatten utan socker är det bästa sättet att återställa vätskebalansen på. Det tas nämligen upp direkt i kroppen – till skillnad från drycker med socker, till exempel läsk, som stannar längre i magen innan kroppen kan ta upp vätskan.

Vid riktigt intensiv träning är det dock lämpligt att kombinera vatten och sportdryck. Det är svårt att överkonsumera vatten. Njurarna reglerar mängden genom att producera mer urin. Vätskebrist kan bla leda till huvudvärk och förstoppning. Vätskebalans under en dag med stillasittande arbete Vätskeförlust genom hud och lungor ca 0,90 liter Vätskeförlust genom urin och avföring ca 1,60 liter Vätskeförlust genom svettning ca 0,05 liter Totalt vätskeförlust ca 2,55 liter Vätsketillförsel genom mat ca 1,00 liter Vätskebildning genom kroppens ämnesomsättning ca 0,30 liter På en stillasittande dag betyder det att du ska dricka ca 1,25 liter för att hålla vätskebalansen i schack.

Om du tränar eller det är mycket varmt ska du utöver det dricka betydligt mer. Så mycket bör du dricka efter träningen Idrott Liter vätska Marathon 4,6 Fotboll, 90 min 3,0 Tennis, 90 min 2,0 Längdskidåkning, 10 km 1,0 Rodd, 2 km 0,8 Sprintlöpning, 100 m 0,1.